Johannes Hinterberger
En fråga om passion
Att vara tysktränare och lärare i tyska som främmande språk och tyska som andraspråk (DaF/DaZ) är en av mina största passioner.
Jag undervisar deltagare från hela världen. Det som framför allt fascinerar mig är de missförstånd som kan uppstå i kommunikationen. Jag gissar därför att just det måste vara ett av skälen till att särskilt det tyska språkets grammatik och möjligheterna att uttrycka sig nyanserat fängslar mig.
Mina deltagare märker snabbt att jag betraktar den tyska grammatikens strukturer på ett sätt som inte alltid stämmer överens med de klassiska läromedlen.
För mig börjar till exempel en fråga som man kan besvara med ja eller nej aldrig på plats 1, utan alltid på plats två. Plats 1 saknas helt enkelt; den förekommer bara i frågor som man inte kan besvara med ja eller nej. Som någon som också behärskar ett och annat programmeringsspråk ser jag ofta strukturer "meta-metaspråkligt". Till vissa kollegers förtret. *sorry.
Men hur började alltihop?
För ungefär 13,768 miljarder år sedan, lite mer eller mindre, vetenskapen grälar gärna om det (jag ska banne mig inte lägga mig i det!), ska universum ha uppstått, eller ha skapats av Gud. Sedan dess har det i alla fall hänt ganska mycket.
Hur som helst träffades mina föräldrar en dag. Först kom mina två syskon till världen. En tid senare jag. Som bebis gallskrek jag säkert en hel del. Min barndom tillbringade jag lycklig i en så kallad köping, som – medan jag växte upp där – utnämndes till stad. Där gick jag i grundskolan (den så kallade folkskolan och en högstadieskola med musikinriktning) och sedan på handelsskola. Det stod genast klart att jag absolut ville bli sekreterare, eftersom alternativet elektriker, som jag hade provat som feriejobb under handelsskolan, helt enkelt inte tände mig. Men som ödet ville, blev allt annorlunda.
När jag började på min första anställning var jag överlycklig. Där fick man helt orimligt hög lön för mycket enkla uppgifter. På den tiden arbetade jag som "Assistance of the Assistance of the Area Manager West" för "Gula Sidorna" i Salzburg. Det blev ännu bättre när "Assistance of the Area Manager West" sade upp sig och jag fick hennes tjänst. Några år senare blev arbetet för tråkigt för mig. Jag förstod mycket väl varför "Assistance of the Area Manager West" hade slutat.
Längtan efter förändring
Jag längtade efter förändring. Efter vilt jobbande och en verkligt extrem fas (ja, jag vet ofta vad ni pratar om) arbetade jag för ett postorderföretag. Först på callcentret och sedan på marknadsavdelningen. Jag hade vunnit en tävling inom företaget där det handlade om en kreativ idé och hade därför fått erbjudandet att byta tjänst.
Den chansen tog jag gärna. Där upptäckte jag min passion för tekniska strukturer och för så kallad listbroking, som i folkmun också kallas adressförsäljning, även om det inte riktigt stämmer. På företaget lärde jag mig SAS (Statistic Analyzing System) och därmed också SQL, och på fritiden ville jag veta allt om HTML. Några år senare startade jag eget med en multimediebyrå. Där gällde det att ha rätt kommunikation: marknadskommunikation.
Vid sidan av multimediebyrån, som organiserade i stort sett allt från webbplatser och klassisk reklam ända till evenemang, hade jag på den tiden också öppnat en liten mötesplats, som fyllde en lucka som min dåvarande hemort i Kärnten verkligen behövde (copyshop + internetterminaler).
Ett av mina dåvarande internetprojekt (se bilden, efter kort tid hade det ca 1350 medlemmar) hade strax före kollapsen till och med nästan 80 000 användare, och det i en tid då knappt någon hade en egen internetuppkoppling, eller då något som Facebook ens fanns. Därför hade jag på den tiden också bestämt mig för att öppna ytterligare en mötesplats på en annan ort.
När en människohandlare kommer emellan...
Tyvärr hade jag den gången valt en ort vars hyresvärd visade sig vara människohandlare och (numera dömd) mördare. Under den tiden förlorade jag allt man kan förlora av (världsliga) ägodelar. Byrån, mötesplatserna, affärerna.
Det värsta var att jag förföljdes av människohandlaren tvärs igenom Österrike, eftersom jag kände till omständigheterna. Så jag var på flykt, och i dag kan jag väl förstå hur många som lär sig tyska har det, när de förföljs och har förföljts av angripare i sina hemländer.
I två år kunde jag knappt röra ett finger eller röra mig offentligt. Rädslan för förföljelsen var för stor.
Polisen gjorde först ingenting, men i slutet av de två åren (2010) kontaktade en kriminalpolis mig för ett förhör. Jag kunde inte lita på honom. Bara under extrema säkerhetsåtgärder var jag beredd att träffa honom.
Som tur var fick jag efter samtalet med polisen möjlighet att bekämpa mina ångesttillstånd. Steg för steg började jag orientera mig igen, eller rättare sagt på nytt. Bore-out-syndrom löd diagnosen på den tiden. Ett tillstånd som än i dag är mycket farligt för mig: rädslan att dö av tristess. Varje slags rutin skulle kunna vara dödlig för mig.
En känsla av meningslöshet?
Min kamp mot meningslösheten hade nu uppenbarligen börjat. I början sysslade jag mycket med meningen och meningslösheten i att finnas till, men också i att vara borta.
Jag registrerade mig högst officiellt som frilansande konstnär som betraktar meningen och meningslösheten i att finnas till. Jag skrev in mig på kvällsgymnasiet för att få andra tankar.
Tyvärr stötte jag där på strukturer som låtsades att det inte fanns några moderna medier, som internet. Frågor, i synnerhet följdfrågor om uppgifter och instruktioner, var inte önskvärda. Ur dagens perspektiv lärde jag mig där hur jag som lärare absolut inte vill vara.
Kvällsgymnasiet var upplagt på 8 terminer. Under de två första terminerna hade jag klarat hälften av alla moduler. När man bad mig att ta det lite lugnare blev det för tråkigt för mig, så jag gjorde på 3 veckor de kompletteringsprov som krävdes för en utbildning i Multi-Media-Art, som jag absolut hade satt mig i huvudet. Inte heller det stod jag ut med:
Det handlade inte om art, och inte heller om multimedia. Det handlade om reklam (byrån hade jag dock redan lämnat bakom mig, jag hade ingen lust längre att ljuga i folk produkter) och om arbetsbin med akademisk examen, som ska utföra order som hantlangare åt film-, reklam- och marknadsföringsbranschen, och vars kreativitet beror på en chefs humör, men inte på uppdragsgivarna. I grunden är det säkert ett spännande område, men för mig var det inget (längre). Så jag längtade återigen efter miljöombyte.
En ny tapet
När jag hade tagit farväl av University Of Applied Sciences stötte jag på en annons från Bildungsförderungsinstitut (BFI) i Salzburg, där det gjordes reklam för en diplomutbildning.
Först såg jag inte ens att det gällde en diplomutbildning, det var bara namnet på läraren som fångade min blick. Hon hade varit min lärare i tyska när jag gjorde kompletteringsproven. Jag började intressera mig närmare för erbjudandet och upptäckte att det handlade om tyska som främmande språk och tyska som andraspråk.
När jag läste igenom programmet för diplomutbildningen noggrannare upptäckte jag fler och fler ämnesområden som fascinerade mig. Efter att jag hade anmält mig kunde jag kombinera och bidra med allt jag dittills hade lärt mig och upplevt.
Spoiler: Med "und Team" menas numera även jag. ☺️
Tyskkurser på tv, på YouTube, på Facebook och på andra ställen...
Efter att ha avslutat diplomutbildningen dök det upp intressanta, nya möjligheter.
Gerhard och jag utformade en B1-kurs för deltagare (säsonger: B1.1 och B1.2), som sändes på tv, och dessutom startade jag en YouTube- och en Facebook-kanal. Varje vecka finns det några möjligheter att delta gratis i offentliga lektioner, som finansieras ur egen ficka.
En del användare är kanalmedlemmar på YouTube och hjälper på så sätt till så att jag kan betala avgifterna för internet. Varje vecka rättas hundratals texter och människor från hela världen får stöd i sitt lärande. Numera finns det också möjlighet att ta privatlektioner (mot avgift).
Oavsett om det gäller mediegestaltning eller undervisning finns det numera också intresse av att betrakta mitt synsätt i ett vetenskapligt sammanhang:
Dessutom tilldelades jag för ett multimedialt konstprojekt priset "Mållös genom migration" av staden Salzburg och den pedagogiska högskolan (PH Stefan Zweig):
Öppna originalartikeln av Lisa Gold
Här kan du se filmen som prisbelönades:
Att sätta mig in i temat mållöshet hade visat mig hur mycket allt detta också hade berört mig själv. Det var för mig personligen ett otroligt viktigt projekt, som därigenom hade fått stor uppskattning.
Tacksamhet
Allt detta – och mycket mer – fyller mig med tacksamhet, glädje och lycka. En del av det vill jag gärna ge tillbaka. Då och då vill jag bygga ut den här "om mig"-texten. Därför är jag också mycket nyfiken på vad som väntar deltagarna och mig på den här plattformen i framtiden.
För tillfället önskar jag dig mycket nöje med att lära dig, öva och vara med!
Varma hälsningar och allt gott,
Johannes - "JoPhi" - Hinterberger
Diplomerad tränare & lärare i tyska som främmande språk och andraspråk (DaF/DaZ)
Specialområden:
- E-teaching,
- E-learning,
- Onlineundervisning (enskilt, grupp, massa)
PS: Privatliv
Ja, det har jag. Den som deltar i min undervisning får också veta en del om det. Att bara lägga ut allt på en sida tycker jag inte är särskilt kul, eftersom jag älskar den personliga kontakten.